Film och skådespeleri. Det är så underbart, det får en verkligen att kunna öppna upp sina känslor. Få en att känna sina känslor. Det kan få en att få ett helt annat perspektiv på saker & ting.. Det kan få en att tänka på saker man aldrig ens funderat över i en bråkdels sekund tidigare. Jag älskar film. Jag har alltid gillat att se filmer, som kanske de flesta andra gör. Men jag gillar inte bara att slå på en film för att den ska fördriva tiden eller för en den ska underhålla mig i någon timme för att jag absolut inte har någonting annat att göra. Utan för att granska den, analysera och tänka över vad som skulle kunna göra just den filmen bättre. Fundera över varför just den filmen fångade mig, och varför just den filmen var så pass värdelös att den inte var värd att slösa bort de timmarna på då man ändå inte hade någonting annat att göra. Att se film för att sedan kunna rekomendera filmer för andra. 

 

Film & media är absolut någonting jag hade kunnat jobba med i framtiden, men samtidigt så känner jag att jag kan göra mer här i världen än att bara se och göra filmer. Det känns inte så där jätte nödvändigt, eftersom alla i den här världen inte kan ta del av filmerna som skapas och är värda att se. 

 

Fast jag älskar film, ja jag älskar film. Det är någonting jag brinner för, på riktigt. Att se att det finns så många bra skådespelare där ute som gör ett fantastiskt jobb är underbart att se, men sen finns det de som jag kallar för "beauty-with-the-beast" - syndrome"; alltså de som har en vacker utsida utan en lika vacker insida som skådespelare, de som saknar innehåll helt enkelt. Ett utomordentligt vackert inslaget paket med inget innehåll. Värdelöst.

 

Vilket man mer än ofta stöter på idag, vilket är så synd! Varför ska allt handla om utseende. Jag kan förstå det när det kommer till modellindustrin, för då är utseende det enda det handlar om. Men när det kommer till film så är det på en helt annan nivå! Visst kan det vara lockande med en film med dunder brudar och muskelknuttar, men om de är värdelösa skådespelare så är det i slut endan en välidigt tråkig film. 

 

Eftersom det finns så många duktiga skådespelare där ute med både&, så varför slösa en film med urusla skådespelare. Finns ingen poäng med det. Dessutom så tycker jag att det är så mycket viktigare med ett innehåll än utsidan när det kommer till just film. 

 

Jag vet inte om jag skulle vara världens bästa skådespelare, för visst kan jag skådespela helt klart. Men skulle jag vara den samme framför kameran? Det är jag inte hundra på. För även fast man inte tror det, så kommer en hel del nerver att brytas ut. Vilket kan göra det till en enda stor pina. Men helt ärligt, om jag skulle varit mycket insatt i min rollfigur och fullt sminkad och utklädd så skulle det bli enklare än att stå där med ett oläst manus i handen med ens vardagskläder. Inlevelse. 

 

Det är inte så att jag dömmer ut en viss genre av filmer, men visst har jag mina favorit genrer. Jag gillar drama, men det kan vara väldigt svårt att göra en bra drama film utan att den blir dö trist. Man måste ha en enormt bra handling när det kommer till drama, oftast en sann historia. Det finns miljontals olika historier om människors liv, men allas är inte lika intressanta förstås. Visst, man måste oftast förstärka historien i en film så att det ska fånga tittaren. Därför står det oftast "Based on a True Story/Baserad på en sann historia". Men en bra handling när det kommer till Drama är ett måste.

 

Jag tycker om thriller väldigt mycket med. Jag hade velat säga att jag tycker om skräck, men idag handlar mest skräck om blod och döda, döda, döda..blod. Det är rent av vidrigt att se dessa filmer, jag får ingen skräck känsla utan jag får mer kräk känslor. I dessa filmer finns det oftast ingen handling alls, utan det är en värdelös manus författare som skrivit ihop någonting vidrigt snabbt för att tjäna ihop pengar snabbt, eftersom tonåringarna luras att köpa sådant för att de påstås att vara ÄKTA skräck. Det måste inte alltid vara en dålig författare, för ibland är det inte en författare alls som skrivit manuset. 

Men thriller brukar oftast vara något helt annat, det är när det blir mycket blod och splatter som det ofta blir kategoriserat som skräck. Vilket jag tycker är helt fel kategoriserat. En genre som finns heter just "splatter" vilket kanske inte många är medvetna om, och det är när det är överdrivet mycket blod och våld. Men i nästan alla fall hamnar dessa på skräck istället för splatter. Jag har då inte sett en enda film som är i genren "splatter". 

Thriller, var vi på. Thriller behöver inte ha en lika bra handling som drama, en bra handling är alltid ett plus men inte ett lika stort måste här! Men thriller måste ha bättre handling än skräck, det ska ge en rysande känsla. Som om man blir iaktagen av någon. Skillnaden mellan thriller och rysare, thriller kan man säga att det inte är lika mycket skräck i och i rysare så är det mer utav det. Rysare ska ge ännu mer obehag känsla än thriller. Thriller är mer i nivå med drama. När man lyckats med äkta skräck, är när man har kusligt bra skådespelare (och inte "beauty-with-beast" skådespelare i, de många skräckfilmer råkar innehålla), lyckas göra den rysande bra utan blod och splatter, kittlande obehaglig. Ett bra exempel är "When a stranger Calls" från 1979, en psykologisk skräckfilm. Och det är just det jag anser en äkta skräck film ska innehålla, psykologisk påfrestning. En väldigt bra författare är Steven King & en väldigt duktig filmregissör var Alfred Hitchcock. 

 

Däremot är jag inget stort fan av action, och har aldrig varit. De är alla iprincip likadana, "beauty-with-the-beast" skådespelare, hjältar och bovar, lyckligt slut. Självklart finns det undantag! 

 

Om jag får säga det själv, så kan jag film. Jag är väldigt insatt i det. Och det eftersom jag brinner för det och tycker det är hur roligt och intressant som helst. Detta är endast mina åsikter, kanske delar jag mina åsikter med andra eller inte. Jag kommer därför att skriva en hel del om film, och tipsa om filmer jag anser är värda och se.

Jag har inte bloggat på hur länge som helst. Men den där lilla skribenten i mig skriker, jag måste få utlopp för alla mina känslor och tankar. Genom skriften och bilder i den här bloggen igen. Men på en helt annan nivå än förut. Den här gången tänker jag inte skriva in i minsta lilla detalj om min rätt så tråkiga vardag. Utan jag tänker skriva om allt jag funderar över och visa er hur jag ser på den här världen. Inte bara skriva "Idag har jag.." och en massa tråkiga vardagliga bilder. Det är alltid roligt att ha många besökare på ens blogg, såklart! Men det är inte mitt främsta mål att få mest bloggläsare. Den här gången ska jag skriva för min skull, inte för någon annans. Förut har jag bloggat och sen slutat blogga och sen börjat igen..repeat. För de flesta gångerna har jag börjat att blogga för någon annans skull. Vilket aldrig ska ske igen.

 

Jag har aldrig gjort saker för min skull förut, men i september förra året så orkade jag inte mer jag ville bara lägga mig ner och se livet rinna förbi och somna in djupt. Då började jag inse att jag som så länge gjort allt för andra måste börja bli en aning självisk och tänka på mig, på mitt eget bästa. 

 

Jag avslutade relationer som gjorde mig mer illa än något gott, jag började göra saker som jag faktiskt brinner för, jag började säga ifrån, det var bara början för mig att komma ifrån allt mörkt omkring mig och kliva in i ljuset.

 

Jag har lång väg kvar tills jag kan börja trivas med mig, och känna igen mig själv. För så långt som jag kan minnas så har jag aldrig varit helt mig själv, och aldrig varit glad i mig. Att jag aldrig har gjort något för min skull eller lyssnat på vad jag vill har gjort så att jag aldrig kunnat hitta mig, har hindrat mig från att vara glad och lycklig. 

 

Lyssna alltid på dig, ta till dig av vad andra känner men det du känner är viktigast i slut endan för dig själv. Jag önska att jag kunnat säga ifrån långt tidigare än jag gjort, för då skulle det inte vara lika svårt för mig att se det bra i livet. Nu är det svårt för mig att kunna känna lycka, jag är nästan helt avtrubbad när det kommer till de saker som jag tyckt en gång varit roligt, men helt öppen för de saker som gör att jag mår dåligt. Vilket gör det hur svårt som helst för mig att kliva upp från det här hålet jag är nere i.

 

Det här har absolut inte varit det enklaste för mig att vara öppen med, om hur jag faktiskt mår. Men det är för min del jag skriver det, för att jag ska känna att jag inte ska skämmas för den jag är. Att kunna vara ärliga mot andra att det här är en tung period av mitt liv så att de kan förstå varför jag är som jag är många gånger.

 

Nu skrev jag lite på djupet om mig och mina känslor, men jag tog beslutet att börja skriva igen. Kanske inte varenda dag men så ofta som jag känner för, inte så ofta som jag kan som jag försökte förut. Detta är för min skull, för att skriva och dela med mig av det jag uppskattar här i livet är något jag brinner för.

 

-Johanna Axberg