Jag vet inte vad ni tycker om piercings på killar, men det är ingenting jag tycker att killar ska sträva efter att ha direkt. Knappt att hål i öronen är snyggt på killar, inte alls. Piercings är en utsmyckning och utsmyckningar är till för tjejer eller ja mesta dels tjejer, men detta är då enligt mig. Jag tycker inte om piercings i ansiktet överhuvudtaget på varken tjejer eller killar, öronen på tjejer är hur fint som helst men att inte ha hål i öronen är ett bra alternativ det med! Men på killar, nej snälla inte piercings. 

 

Jag har ett antal piercings (eftersom att ha hål i öronen är också en piercing), däremot har jag låtit två hål i öronen växa igen. Ett av misstag och eett utav dem tvingade mamma mig att låta växa igen, för att hon var rädd att det var något fel. Sedan har jag haft töjning, vilket inte är vackert. Haha.. Visst kan det gå ann med en liten liten töjning, men det ser då mest bara fånigt ut. Så nej tack till töjningar. 

 

Jag har blivit mycket mer "strikt" när det kommer till piercingar av olika slag, när man var yngre så kändes det som att man kunda göra vilken piercing som helst vilket jag tackar gudarna för att mamma inte tillät mig göra. Däremot så tillät hon inte direkt mig att pierca tungan, men det får hon leva med ett tag i alla fall. Observera att pierca tungan räknas inte som en piercing i "ansiktet", utan det är något man inte ser om man inte pratar eller räcker ut tungan. Det är inte så att man kan dölja att man har en piercing om man har det i ansiktet, vilket man kan om man har piercar tungan.

 

Om jag säger så här, undvik att pierca dig så länge som möjligt då du faktiskt kan ändra dig som äldre. Och om du nu piercat ögonbrynet, näsan, läppen, kinderna eller någon annanstans och ändrar dig senare så kommer det inte att vara så vackert. Så dra ut på det så länge du bara kan, haha. Jag väntade i ungefär 2 år innan jag piercade tungan, och än så länge har jag inte ändrat mig! Och haft det snart i 1 år. Fast om jag nu hade velat ta ut piercingen så syns det knappt alls. Fast det finns ett par ställen jag vill pierca mig på, men det är bara i öronen på några andra ställen än vad jag redan har så så roligt var det inte haha. 

 

En sak jag inte förstår, varför killar har fått för sig att pierca sig i ögonbrynet och varför alla tjejer ska ha piercad navel. Visst ville jag ha en piercad navel när jag var yngre, men efter att verkligen ha tänkt igenom det och efter ett par år utveckling så absolut inte. Jag har trots allt förändrats en hel del sedan bara ett halvvår tillbaka, från att ha gillat det "onaturliga" & "extrema" utseeendet och sminkningarna så gillar jag nu det "naturliga" haha. Naturligt är finast, punkt och slut diskuterat.

 

Däremot kanske jag gillar det lilla "extra" när det kommer till att vara "naturlig", så som att vara brun men inte äckligt "onaturligt" brun om man från början är "vit". Annars så tycker jag att svarta människor är dö snygga, inte alla men en del. Och deras kroppar är bara att dö för, som sagt inte alla svartas kroppar men en del. Fast så är det väl med vita med, alla är olika. Och alla har olika åsikter kring vad eller vem som är "snygg".

 

Piercings då, vad mer ska man säga. Det kan vara dö hett på vissa ställen, ej ansikte och ej på killar överhuvudtaget. Såklart finns det risker med att ta piercings, och därför bör man gå till det stället där de är mest erfaren och väldigt renliga av sig. Jag kan tipsa om East Street Piercing i Stockholm, toppen salong! 

I hela mitt liv har jag nästan aldrig drömt, nu menar jag drömmar eller mardrömmar man får när man sover. Det beror nog mest på grund av att jag aldrig sovit bra, eller knappt sovit alls för den delen. Jag har aldrig behövt så mycket sömn som många andra kanske behöver för att orka ta sig igenom nästa dag. Man brukar säga att det finns morgon människor & kvälls människor, jag är både och. Vilket kan vara otroligt jobbigt ibland att aldrig få sova ut, men samtidigt så bra så man kan vakna innan solen går upp och vara uppe sent på natten och bara få tänka och filosofera om livets stora frågor. För jag är den personen som gillar att få tid för sig själv och inte behöva tänka på någonting annat än lugnet i sig. Att få göra precis vad man känner för, och inte behöva anpassa sig efter någon annan. 

 

Numera drömmer jag väldigt ofta, och det finns en anledning till det såklart. Men känner inte att det är vidare nödvändigt att ta upp anledningen, känns lite för privat. Men det finns en anledning och jag vet om vad det är för anledning. Så det är inte så att drömmarna kom från ingenstans.

 

Problemet är nu att jag vet knappt vad som är en dröm och vad som är verkligheten, det är som att drömmarna lever vidare i verkligheten och verkligheten lever vidare i drömmarna. Allt har blivit en enda stor röra blandat med drömmar och verklighet. Har ni någonsin kännt så, att en morgon så vaknar ni upp och känner er förbannad på någon utan någon anledning eller att ni helt plötsligt börjar leta efter någonting som ni var helt säkra på var det var och sen inser ni att ni bara drömt allt ihop. Att drömmar blandas med verkligheten är inte konstigt, då drömmar består av verkligheten, av vad man upplevt, ibland kan drömmar även spegla framtiden. Drömmar är helt enkelt komplicerade, invecklade men ändå så simpla. 

 

Man skulle kunna uttrycka sig på det sättet att i mitt huvud lever jag i en fantasi värld. En värld som egentligen inte existerar men eftersom det är det jag tror på så blir det min verklighet.

En dröm kan fylla ut en verklig händelse så som man egentligen velat att det skulle ske. Den starkaste tanken eller känslan man haft blir till en dröm som verkligen går till djupet och sen är det fantasin som sätter ett spratt. 

 

När vi är vakna är vi för upptagna med våra andra sinnen och upplevelser så därför flöder inte fantasin och vi blir inte lika kreativa som vi är i våra drömmar. Men som ni kanske märkt när ni drömt någon gång så är det inte alltid vi som styr vad vi ska göra eller säga, utan när vi väl försöker säga eller göra någonting så anstränger vi oss så pass att vi brister ut i gråt, skratt eller ord och vaknar utav det. På det sättet kan vi se att det är inte bara vi som styr i vårt huvud. Det är därför inte alla är synska eller tror, för våra huvuden har inte den förmågan.

"We are prisoner of our own minds" -Franklin D Rosevelt

Film och skådespeleri. Det är så underbart, det får en verkligen att kunna öppna upp sina känslor. Få en att känna sina känslor. Det kan få en att få ett helt annat perspektiv på saker & ting.. Det kan få en att tänka på saker man aldrig ens funderat över i en bråkdels sekund tidigare. Jag älskar film. Jag har alltid gillat att se filmer, som kanske de flesta andra gör. Men jag gillar inte bara att slå på en film för att den ska fördriva tiden eller för en den ska underhålla mig i någon timme för att jag absolut inte har någonting annat att göra. Utan för att granska den, analysera och tänka över vad som skulle kunna göra just den filmen bättre. Fundera över varför just den filmen fångade mig, och varför just den filmen var så pass värdelös att den inte var värd att slösa bort de timmarna på då man ändå inte hade någonting annat att göra. Att se film för att sedan kunna rekomendera filmer för andra. 

 

Film & media är absolut någonting jag hade kunnat jobba med i framtiden, men samtidigt så känner jag att jag kan göra mer här i världen än att bara se och göra filmer. Det känns inte så där jätte nödvändigt, eftersom alla i den här världen inte kan ta del av filmerna som skapas och är värda att se. 

 

Fast jag älskar film, ja jag älskar film. Det är någonting jag brinner för, på riktigt. Att se att det finns så många bra skådespelare där ute som gör ett fantastiskt jobb är underbart att se, men sen finns det de som jag kallar för "beauty-with-the-beast" - syndrome"; alltså de som har en vacker utsida utan en lika vacker insida som skådespelare, de som saknar innehåll helt enkelt. Ett utomordentligt vackert inslaget paket med inget innehåll. Värdelöst.

 

Vilket man mer än ofta stöter på idag, vilket är så synd! Varför ska allt handla om utseende. Jag kan förstå det när det kommer till modellindustrin, för då är utseende det enda det handlar om. Men när det kommer till film så är det på en helt annan nivå! Visst kan det vara lockande med en film med dunder brudar och muskelknuttar, men om de är värdelösa skådespelare så är det i slut endan en välidigt tråkig film. 

 

Eftersom det finns så många duktiga skådespelare där ute med både&, så varför slösa en film med urusla skådespelare. Finns ingen poäng med det. Dessutom så tycker jag att det är så mycket viktigare med ett innehåll än utsidan när det kommer till just film. 

 

Jag vet inte om jag skulle vara världens bästa skådespelare, för visst kan jag skådespela helt klart. Men skulle jag vara den samme framför kameran? Det är jag inte hundra på. För även fast man inte tror det, så kommer en hel del nerver att brytas ut. Vilket kan göra det till en enda stor pina. Men helt ärligt, om jag skulle varit mycket insatt i min rollfigur och fullt sminkad och utklädd så skulle det bli enklare än att stå där med ett oläst manus i handen med ens vardagskläder. Inlevelse. 

 

Det är inte så att jag dömmer ut en viss genre av filmer, men visst har jag mina favorit genrer. Jag gillar drama, men det kan vara väldigt svårt att göra en bra drama film utan att den blir dö trist. Man måste ha en enormt bra handling när det kommer till drama, oftast en sann historia. Det finns miljontals olika historier om människors liv, men allas är inte lika intressanta förstås. Visst, man måste oftast förstärka historien i en film så att det ska fånga tittaren. Därför står det oftast "Based on a True Story/Baserad på en sann historia". Men en bra handling när det kommer till Drama är ett måste.

 

Jag tycker om thriller väldigt mycket med. Jag hade velat säga att jag tycker om skräck, men idag handlar mest skräck om blod och döda, döda, döda..blod. Det är rent av vidrigt att se dessa filmer, jag får ingen skräck känsla utan jag får mer kräk känslor. I dessa filmer finns det oftast ingen handling alls, utan det är en värdelös manus författare som skrivit ihop någonting vidrigt snabbt för att tjäna ihop pengar snabbt, eftersom tonåringarna luras att köpa sådant för att de påstås att vara ÄKTA skräck. Det måste inte alltid vara en dålig författare, för ibland är det inte en författare alls som skrivit manuset. 

Men thriller brukar oftast vara något helt annat, det är när det blir mycket blod och splatter som det ofta blir kategoriserat som skräck. Vilket jag tycker är helt fel kategoriserat. En genre som finns heter just "splatter" vilket kanske inte många är medvetna om, och det är när det är överdrivet mycket blod och våld. Men i nästan alla fall hamnar dessa på skräck istället för splatter. Jag har då inte sett en enda film som är i genren "splatter". 

Thriller, var vi på. Thriller behöver inte ha en lika bra handling som drama, en bra handling är alltid ett plus men inte ett lika stort måste här! Men thriller måste ha bättre handling än skräck, det ska ge en rysande känsla. Som om man blir iaktagen av någon. Skillnaden mellan thriller och rysare, thriller kan man säga att det inte är lika mycket skräck i och i rysare så är det mer utav det. Rysare ska ge ännu mer obehag känsla än thriller. Thriller är mer i nivå med drama. När man lyckats med äkta skräck, är när man har kusligt bra skådespelare (och inte "beauty-with-beast" skådespelare i, de många skräckfilmer råkar innehålla), lyckas göra den rysande bra utan blod och splatter, kittlande obehaglig. Ett bra exempel är "When a stranger Calls" från 1979, en psykologisk skräckfilm. Och det är just det jag anser en äkta skräck film ska innehålla, psykologisk påfrestning. En väldigt bra författare är Steven King & en väldigt duktig filmregissör var Alfred Hitchcock. 

 

Däremot är jag inget stort fan av action, och har aldrig varit. De är alla iprincip likadana, "beauty-with-the-beast" skådespelare, hjältar och bovar, lyckligt slut. Självklart finns det undantag! 

 

Om jag får säga det själv, så kan jag film. Jag är väldigt insatt i det. Och det eftersom jag brinner för det och tycker det är hur roligt och intressant som helst. Detta är endast mina åsikter, kanske delar jag mina åsikter med andra eller inte. Jag kommer därför att skriva en hel del om film, och tipsa om filmer jag anser är värda och se.

Jag har inte bloggat på hur länge som helst. Men den där lilla skribenten i mig skriker, jag måste få utlopp för alla mina känslor och tankar. Genom skriften och bilder i den här bloggen igen. Men på en helt annan nivå än förut. Den här gången tänker jag inte skriva in i minsta lilla detalj om min rätt så tråkiga vardag. Utan jag tänker skriva om allt jag funderar över och visa er hur jag ser på den här världen. Inte bara skriva "Idag har jag.." och en massa tråkiga vardagliga bilder. Det är alltid roligt att ha många besökare på ens blogg, såklart! Men det är inte mitt främsta mål att få mest bloggläsare. Den här gången ska jag skriva för min skull, inte för någon annans. Förut har jag bloggat och sen slutat blogga och sen börjat igen..repeat. För de flesta gångerna har jag börjat att blogga för någon annans skull. Vilket aldrig ska ske igen.

 

Jag har aldrig gjort saker för min skull förut, men i september förra året så orkade jag inte mer jag ville bara lägga mig ner och se livet rinna förbi och somna in djupt. Då började jag inse att jag som så länge gjort allt för andra måste börja bli en aning självisk och tänka på mig, på mitt eget bästa. 

 

Jag avslutade relationer som gjorde mig mer illa än något gott, jag började göra saker som jag faktiskt brinner för, jag började säga ifrån, det var bara början för mig att komma ifrån allt mörkt omkring mig och kliva in i ljuset.

 

Jag har lång väg kvar tills jag kan börja trivas med mig, och känna igen mig själv. För så långt som jag kan minnas så har jag aldrig varit helt mig själv, och aldrig varit glad i mig. Att jag aldrig har gjort något för min skull eller lyssnat på vad jag vill har gjort så att jag aldrig kunnat hitta mig, har hindrat mig från att vara glad och lycklig. 

 

Lyssna alltid på dig, ta till dig av vad andra känner men det du känner är viktigast i slut endan för dig själv. Jag önska att jag kunnat säga ifrån långt tidigare än jag gjort, för då skulle det inte vara lika svårt för mig att se det bra i livet. Nu är det svårt för mig att kunna känna lycka, jag är nästan helt avtrubbad när det kommer till de saker som jag tyckt en gång varit roligt, men helt öppen för de saker som gör att jag mår dåligt. Vilket gör det hur svårt som helst för mig att kliva upp från det här hålet jag är nere i.

 

Det här har absolut inte varit det enklaste för mig att vara öppen med, om hur jag faktiskt mår. Men det är för min del jag skriver det, för att jag ska känna att jag inte ska skämmas för den jag är. Att kunna vara ärliga mot andra att det här är en tung period av mitt liv så att de kan förstå varför jag är som jag är många gånger.

 

Nu skrev jag lite på djupet om mig och mina känslor, men jag tog beslutet att börja skriva igen. Kanske inte varenda dag men så ofta som jag känner för, inte så ofta som jag kan som jag försökte förut. Detta är för min skull, för att skriva och dela med mig av det jag uppskattar här i livet är något jag brinner för.

 

-Johanna Axberg

Finns inte mycket att säga, har svårt för att minnas, men jag försöker. Att försöka kan vara jobbigt det med, och gör det bara värre. Men ändå försöker jag. Ger inte upp, men känner att det är slut. Slutet är nära och det känner jag, men de säger att det bara är början. Början på det bra. Hur ska jag veta vad som är bra, för jag är lätt anpassbar. Allting var en gång så glatt, men nu idag vet jag att det endast var mitt huvud som spelade ett spratt. Som Satte på en mask. Inte undra på att jag har ett stort hål, och därför finner inga ord. För att inse vad som är källan, så har jag varit tvungen att stänga in känslan. Kommer aldrig att glömma, det som jag försökt gömma. Du försvann, plötsligt från ingenstans. Fick inga svar, för jag var endast ett barn. Göm, Glöm. Det var inte mycket jag förstod, men jag har alltid kännt mig stor. Stor på alla sätt och vis, det här kunde bara inte vara rättvist. Göm, Glöm. Att börja om på nytt blev en vana, att alltid sätta sig i bilen och ta farväl och köra mot en annan bana. Att alla ens känslor skulle svalna, det kunde ni väl aldrig ana. Göm, Glöm. Stod där och vänta med längtan, att du skulle komma och se mig i den lilla gläntan. Jag gjorde allt och kämpade jämt, men du fick mig att känna mig som ett enda stort skämt. Jag trodde en gång att du var brydd, men nu står du där och vänder mig din rygg. Vi två behövde dig då,  då när vi var små. Kommer du aldrig förstå? Göm, Glöm. Trodde det skulle bli bättre med tiden, men ärligt talat så känner jag mig rätt avliden. Kommer jag aldrig att få uppleva framtiden, är jag verkligen dömd för livstiden. Det här känns och det svider, men det svåraste är att det sprider. Kommer jag aldrig att få känna friden, vid livet. Göm, Glöm. Jag kan inte påstå att jag kände dig så väl, fast det skadar väl aldrig att få ett farväl. Jag vet att du inte är kvar pågrund av hälsoskäl, men vi alla känner av din själ. Göm, Glöm. För mig gjorde det inget att ni gick åt olika håll, för jag hade faktiskt koll. Den ena ville ha kontroll och den andre var aldrig om räckhåll. Jag var tvungen att ta större roll, när det kom till hushåll. Men att ni två skulle finna varandra igen var lika med noll, för hur ska det gå utan något innehåll. Göm, Glöm. Varför fick jag aldrig ett svar, på varför ni aldrig tog mig på allvar. Ni hade faktiskt också ett ansvar, men ni förstod nog aldrig vad det innebar. Ni ogillade nog alltid den jag var, och det spelar ingen roll mer för det finns alltid fler. Som är bättre än er. Göm, Glöm. Vad ska jag göra utan att förstöra, allt jag gör är bara att jämföra. Att aldrig känna sig tillräcklig, det knäcker. Är det på grund av att jag har ett hjärta som jag känner smärta. Det spelar ingen roll vad jag gör, det går bara nedför. Livet leder en till döden, det är allas öden. Men jag minns, att jag fann min prins.